måndag 26 oktober 2009

Sealand Challenge

Helgen som varit har vi spenderat i Danmark på Sealand Challenge. Jag har jobbat som en galning med bilen under förra veckan för att få den startklar, jag var hyfsat klar i torsdags och då körde vi ner till skåne. Väl nere hade jag glömt både sandstegar och hilift hemma så det blev till att köra de 30 milen tillbaka och hämta dem. Ner igen och försöka hinna få lite sömn. Upp tidigt på fredag morgon för att ordna det sista med bilen. Fick besök av Robban som var snäll och lånade ut en gps till oss och han ställda även upp att hjälpa mig spänna fast lasten i bilen.
Till slut kom vi iväg mot Danmark, och efter lite felkörning var vi framme. På fredag kväll skulle det endast köras Prolog och vi var laddade för en spännande mörkerkörning. Tyvärr blev det inte så avancerat, de hade satt upp ett antal portar på en äng som man skulle plocka i rätt ordning och så fort man kunde. Hastigheten hade vi, dock missade vi en port så vi fick starta näst sist på lördag morgon. Roadbooken var väldigt enkel så vi behövde varken gps eller trippmätare. Lite tråkigt men samtidigt skönt eftersom vi är ganska mycket nybörjare på det här.
När det var dags för oss att starta kände vi oss lugna och taggade, vi skulle bara spänna fast verktygslådan. Och vad händer... Jo, en lastögla lossnar ur botten på bilen! Ut med allt, hitta nya sätt att spänna lasten på, kasta ut sånt vi tror vi klarar oss utan (verktygslåda, sandstegar) och iväg. Omlastningen åt tyvärr upp all vår tid så vi fick maxtid.
Nästa specialprov gick fint, sen började vår otur (eller om det var klantighet från min sida). Bana tre var i ett grustag, vi gick runt och kollade och tyckte vi hade bra koll på läget. När vi väl körde så kom vi väl ungefär en åttondel av sträckan sen skar vi upp däcket på nåt metallskrot som jag inte sett när vi gick. Okej, byta däck fort som fan... men hur gör vi det, vi lastade ju inte på verktygen. Som tur var så kunde vi låna av en annan som också kört punktering på samma ställe, upp med bilen, av med hjulet, på med det nya och sen då... Hiliften har hakat upp sig så den går inte att få ner. För att vinna tid körde jag bilen framåt så den trillade av hiliften. Detta resulterade i även maxtid på denna bana.
Nästa bana bjöd på det första winch-tillfället för oss, även här klantade jag till det. Matade ut wire för snabbt så Annie hann inte sträcka den. Winchen matade in öglor och trasslade sig. Jag laddade rejält och tog mig upp utan winch istället. Sen kom vi till en lång backe som vi omöjligt skulle klara utan winch så vi fick bryta. Det hade vi fått göra ändå eftersom vår stropp var för kort för betongpelaren som var det enda stället att wincha i vid den backen.
Sen blev det lite jobb med att rätta till winchen. Vi fick plocka av kroken och knyta upp knutarna inuti trumman, när det väl var klart visade det sig att änden på wiren släppt helt från trumman så det blev till att silvertejpa 2 lager wire på trumman.
Nästa bana hoppade vi över helt eftersom vi inte hade tid. Sen hade vi lite flyt en stund. Vi var lite oroliga på första stället som krävde jordankare eftersom vårt ankare var rejält tungt och vi aldrig använt det tidigare. Men det skötte vi galant. Annie skuttade runt som en gasell med ankaret i famnen och vi tog oss upp på första försöket, de flesta andra fick pröva ett antal gånger innan ankaret bet tag i marken.
Efter en tur in till Superbrugsen på Faxe för att låna toaletten så hade vi tre banor kvar. Den första av dem hade en lång, brant backe i slutet som inte var helt ojobbig att klättra upp för med jordankare med sig. Annie kämpade och kämpade samtidigt som jag testade ta mig upp för egen maskin. Precis när Annie fick ankaret över kanten så gasade jag mig upp därr samtliga andra i klassen fick wincha sig upp. Strålande tänkte jag men i nästa bana visade det sig att bilen antagligen tagit lite stryk. På väg upp för en ganska enkel kulle började höger bakhjul krypa ut, det visade sig att drivaxeln var knäckt.
Det vara bara att bryta och efter en massa joxane och hjälp från två andra team fick vi ut bilen. Sen var det bara att vänta på släp och köra tillbaka till campen. Som tur var hade jag med mig förstärkta drivaxlar som jag kunde byta till!


Knäckt drivaxel

När jag öppnade diffen för att kolla vad som hänt så visade det sig att diffen var full av såna här:


Kuggar som slitits av

Det var bara att lägga ner direkt, trots vissas jiddrande om att jag skulle svetsa diffen och fortsätta köra. Det är inte ens att tänka på i min värld, så viktig är inte en tävling för mig att jag skulle köra helspärrat. Till att börja med så är det inte bara skogskörning, alla transportsträckor gick på väg. Tror inte jag hade haft så mycket däck kvar dessutom efter att ha kört de 12 milen hem.

Vi fick bli åskådare istället, och även det är lärorikt. Tänkte bjuda på några bilder från sista tävlingsdagen.


Våra svenska hjältar Mats och Morgan skitar ner sig




Så här kan det se ut när inte jordankaret biter ordentligt. Vad gör man, lägger på mer tyngd såklart!


Dragkamp... eller? Ett snabbare sätt att ta sig ner än att sätta jordankare. branten var nästan 90 grader så då underlättar det när något håller in bakänden på bilen så man inte gör en kullerbytta framåt.


Morgan på väg att sätta ankare


...och här kommer Mats, påhejad av Ole Bertelsen (förresten, vita byxor. Hur tänkte han? Alltid stör det någon, eller?)


Till topps...


Och så ner igen


Kämpa, kämpa!


Preben Mikkelsen och Ole Bertelsen smällde däcket i näst sista banan

0 kommentarer: